Förlossningsberättelse.
Publicerat den

Äntligen har jag skrivit klart! Ni får ursäkta eventuella stavfel och konstiga meningar men orkar inte kolla genom allt igen. Blev väldigt mycket text men hoppas ni orkar läsa.

 

Tisdag 26/5: Vakande som vanligt ganska tidigt, vid 7 tiden, hade ganska svårt att sova ordentligt i slutet av graviditeten.  Åt frukost och runt 8 började jag märka av mollande värk längst ner i magen, brydde dock mig inte så mycket då det hade varit lite så från och till dom senaste veckorna.  Men efter en timme så höll värkarna i sig med ungefär 5-10min mellanrum och dom varade i ca 1 min. Höll reda på dom med en värkapp på mobilen.

 

Jesper vaknade vid 9-10 tiden och jag berättade att jag trodde att något var på gång. Han som skulle till jobbet snart undrade om jag ville att han skulle stanna hemma men jag sa nej. Försökte lugna honom med att dessa småvärkar kan hålla på fram och tillbaka i 8-24 timmar innan det blir dags att åka in till BB, värkarna kan sluta helt och hållet också. Så han gick till jobbet, lite smått orolig dock. Min syster Ninni kom förbi en liten stund och hade köpt med sig godis som vi ville ha med till BB utifall vi skulle åka in. Var skönt att prata med någon som hade gått igenom det här redan. Hon tyckte också att det lät som förvärkar.

 

Jesper kom hem efter att ha varit på jobbet i knappt 2 timmar. Han hade blivit hemsickad av sin chef efter hon hört att jag hade värkar, han skulle ju vara hemma och ta hand om mig.

Jag satt framför tv:n på min pilatesboll och rullade höfterna för det kändes bättre i värkarna, hela tiden tänkte jag på att andas rätt. Vid 16 tiden hade värkarna blivit ganska besvärliga och vi ringde in till BB och fick klartecken att åka in. Så vi ringde efter en sjuktaxi som kom efter 30min. Bara ta den förpackade BB-väskan och åka. Varje gupp på vägen till Uppsala var plågsamt när jag var mitt i en värk.

 

Vi kommer fram till BB (typ runt 18, minns inte helt) och får vänta en liten stund innan vi får komma in i ett rum där dom mäter mina värkar och kollar barnets hjärta. Värkarna var regelbundna men inte jättestarka och jag var bara 2cm öppen. Så dom säger åt oss att ta en promenad och komma tillbaka halv nio om det inte blir värre för då är det bara att komma tidigare.

Så vi går iväg för att äta något i sjukhusets cafeteria men på vägen dit känns värkarna redan värre och vi måste stanna upp flera gånger så att jag får andas ordentligt.  Vi kommer fram och sätter oss ner för att äta men jag får inte i mig något. Värkarna har blivit så pass starka att jag bli illamående av dom och det är bara att gå tillbaka till BB igen. Vi hann bara vara borta en timme och det är plågsamt att gå tillbaka pga värkarna. Igen får vi gå in i ett rum och dom mäter värkarna igen, som ha blivit betydligt starkare och jag är nu öppen 3-4cm, en liten blödning hade kommit också.

 

Vi ligger inne i undersökningsrummet och väntar, helt plötsligt kommer två sköterskor och säger att vi ska få gå till en förlossningssal. Jag får byta om till den snygga vita klänningen och till nättrosor. Dom säger inte varför men man märker av att dom är stressade av någon anledning. Dom sätter i en infart i handleden och tar hål på mina hinnor och det forsar ut vatten. Är fortfarande bara öppen 5cm men dom behöver sätta ditt en mättar-grej på Dantes huvud (kommer inte ihåg namnet).

 

Äntligen får jag lustgas (den ända smärtlindringen jag hinner få under förlossningen)! Får haj på att använda den rätt ganska fort, så lyckas lindra värkarna som börjat bli väldigt jobbiga. Nu springer det in sköterskor hit och dit i rummet, kollar på apparaterna och grejar.

 

Dom berättar att mina värkar gör så att Dantes hjärtslag går ner oroade mycket, dock så återhämtar han sig när värken släpper. Får testa alla ställningar för att hitta ett läge han är mer stabil i, ligga på vänster sida, höger, stå på alla fyra osv. Men mina värkar håller i sig allt längre och Dantes hjärtslag hinner inte återhämta sig ordentligt. Hans hjärtslag låg på runt 60 när dom skulle ligga på 110 så fick bradykardi och mina värkar avtog så han hann återhämta sig. Kl är nu runt 22:30 och jag är öppen 10cm.

 

Nu minns jag inte jättemycket för att lustgasen gjorde mig ganska frånvarande. Men det är nu 6 sköterskor och 2 läkare i rummet. Mina värkar är tillbaka och Dantes hjärtslag sjunker mycket igen. Dom velar fram och tillbaka hur dom ska göra med oss, ska det bli akutkejsarsnitt eller inte. Ingen kan ta något beslut, dom pratar om att vänta på någon läkare. Jesper tyckte att deras obeslutsamhet är jättejobbigt.  Mitt i allt detta börjar jag få krystvärkar, som jag minns som sköna(!). Minns att i en krystvärk tar en sköterska och kör in två händer där nere på mig och typ drar isär, som om hon ville göra mig mer öppen. Har ingen aning, haha, skönt var det inte.

 

Till slut kommer läkaren som dom pratade om. Kommer in, tar en koll på läget och säger lugnt ”Det här fixar jag med en sugklocka”. (Jesper beskrev att det såg ut som att läkaren drog ut hela mitt underliv under den här processen). När det kom en krystvärk så säger dom åt mig att krysta allt vad jag kan. Läkaren säger att efter två värkar till så kommer bebisen vara ute och mycket riktigt efter två till kom han och upp på bröstet fick jag honom.  Klockan var 23:11, han var 54cm och vägde 4,2kg, supersöt.

 

 

Kommer aldrig glömma den känslan att få upp honom på bröstet, gråtandes och ”slemmig”. Han fick sin lilla mössa och han fick suga på bröstet, dom visade oss att navelsträngen och moderkakan såg fin ut. Dock så varade detta inte länge för jag var tvungen att åka upp på operation. Hade fått en Sfinkterruptur grad 3b, alltså spruckit ordentligt i underlivet. Dom kallade mig ”super mamma” sen för att jag klarade av en sån förlossning med bara lustgas.

 

Jesper fick ta Dante medan dom körde iväg mig. Operationen tog 1,5timme och var jättetrevlig, var vaken under hela och sköterskorna var jättekul att prata med, sen var det ner till uppvaket. Men var där knappt en halvtimme, jag var klarvaken och mådde bra. Allt jag kunde tänka på var att jag ville tillbaka till min lilla familj. Kl 4 på morgon var jag äntligen tillbaka hos dom och fick hålla om min son.

 

 
 

Åka hem fick vi göra efter fyra dagar eftersom Dante var så gul. Var så skönt att komma hem och få träda in i bebisbubblan.




Nettan

Wow! vilken grej, tänk vad starka vi är när vi måste. Minnen för livet :-) Tack för att du delade med dig :-)

Svar: Helt otroligt vad kroppen orkar med, man tror knappt det innan man gått genom det :)
IVitaSkor



URL:


Ninni

Oj vilken förlossning! Kommer ihåg när jag var hos dig den dagen och då pratade du genom värkarna som inget alls och du verkade helt lugn... Du är en tuff brud!

Svar: Nog tack vare er systrar som jag kunde vara så lugn, hade ju hört era berättelser och visste lite vad jag kunde förvänta mig :) Plus att vara lugn var mitt mål under hela förlossningen, tur att jag lyckades haha.
IVitaSkor



URL:





NAMN
 

MAIL


URL





Spara?